Man kan bli snurrig av att tänka på hur liten världen är. Alltså hur små beståndsdelarna är i form av atomer, kvarkar och allt vad det nu heter. Inte ens en analysvåg, som är precisa ner till 0,1mg, räcker till för att mäta dessa enormt små beståndsdelar som uppgör fundamentet till vår existens.
Eller?
Hur mycket väger en atom egentligen?
Och väger våra känslor något?
Ibland kan man ju känna som om att man bär flera ton på axlarna när humöret är i botten. Som att någon dumpat en bil på en som man nu måste kånka med sig överallt man går.
Men tanken är inte att vi ska deppa ihop nu.
Istället tar vi och knyter några heliumballonger runt hjärtat, så att det lätt kan sväva iväg uppåt. Ofta, eller alltid, handlar det om hur vi tänker. Ur vilket perspektiv väljer just du att att på det som inträffar i livet.
Den gamla klassiska frågan rörande glaset är alltid aktuell. Är det halvtomt eller halvfullt? I grund och botten är det faktiskt så enkelt.
Hur väljer vi att se på våra liv?
Där är ju barn stora experter som vi bör inspireras av. De har förmågan att se världen ur de mest positiva av vinklar. Någonstans handlar det nog om att de inte värderar saker så mycket. De har ett öppet sinne och tänker inte främst på om något är ”fult”, ”fint” eller så.
Det känns som om att den olycka vi allt mer blir bekanta med, ju längre livet går, har att göra med det där ständiga värderandet av tillvaron.
Eller kanske rättare sagt att vi dömer saker i vår omgivning.
Och allra hårdast oss själva.
Skulle vi väga alla våra upplevelser, roliga som tråkiga, skulle garanterat de positiva både vara fler och väga tyngre.
Sådant är bra att komma ihåg när livet känns tungt.